Deghänder i pretentsion

Jag har börjat odla och baka. Utifrån dessa aktiviteter skulle jag vilja bygga, nej, odla – bort med de industriella metaforerna! – en hel filosofi. Eller rent av en religion! För det är något oerhört givande att lära sig att vänta på, och ta om hand om, blommorna och degen. Låta den jäsa i ett par timmar, låta dem växa i sin egen takt. Som en förälder tittar jag ibland till dem, vattnar dem, knådar och stoppar i någon extra ingrediens, flyttar på bunken till ett bättre läge. Men aldrig skulle jag få för mig att tvinga degen, eller tvinga blommorna, till att utvecklas utefter någon idé som inte finns inom dem själva. Det finns, tänker jag mig, någon slags egenhet i degen och i växterna som måste få komma fram. Men något helt eget är det inte. Precis som med barn måste man forma degen och morötterna, se till så de inte står för kallt eller för varmt, att de inte torkar ut, att det inte blir ett nazistbröd eller en förorenad växt.

Utanför mitt fönster nere på gården mellan mitt lägenhetskomplex och lägenhetskomplexet mittemot finns ungefär femton stycken dagis, förskolor och skolor (d.v.s. 45 ansamlingar allt som allt, av fotbollsplaner, sandlådor, lekparker, hundra små förrådsstugor och lärarrum). Jag tänkte ringa till någon av dem och fråga om de tar emot morotsplantor och surdegar. Men det är kallt nu. Jag måste packa in degklumpen i en varm filt, och se till att filten först är ordentligt inmjölad så att den lilla surdegisen inte blir alldeles hårig, så att dess skinn inte bryts sönder och fastnar i filten. Och herregud, nej! Det går inte. Kan inte göra så. Både växterna och degen skulle ju bli alldeles förstörda och dödade på fotbollsplanen. Krossade och söndertrampade. Fy... Nu tåras mina ögon. Nej, tillbaka till förmoderniteten var det ja! Jag måste göra ett könsbyte och uppfostra mina barn hemma, på egen hand. Och sen äta upp dem.

Behövs en storebror på civilisationens topp?

Hej bloggen!

Day[9] pratade just om hur han älskade att äta trots att han var mätt. Han hade en halv brieost på skrivbordet, och planerade att gå till affären och köpa mer bröd, så han kunde fortsätta äta. I-ländernas livsstil är att äta äta äta, tills du stupar i en hjärtinfarkt eller tills din cancertumör blir så stor att den blir en trafikfara, alternativt väger så mycket så att du tappar balansen och ramlar ned för ett berg.

Mekanismer som hunger, sötsug, girighet, etc., är väldigt viktiga drivkrafter för människor. Vi har i regel levt under förhållanden där den viktigaste sysslan varit att stoppa saker i munnen. Vi har varit tvungna att drivas att bli feta under perioder av stort överflöd utifall att detta överflöd plötsligt försvinner och en period av svält tar vid. Detta lilla faktum tröstar en överviktig person som mig, att jag troligtvis klarar mig bättre under apokalypsen än mina tunnare medmänniskor. Jo, för jag vill ju inget hellre att mina vänner dör av svält menar jag! Nåja.. I ett sådant outsägligt sjukt samhälle "vi i väst-världen" (OBS! Ni har tillåtelse att skjuta mig varje gång jag upprepar den frasen) blir dessa tidigare gynnsamma drivkrafter som evolutionen givit oss (halleluja!) istället väldigt skadliga.

Här kommer domedagsprofetiorna igen.. Vi befinner oss i den yttersta tiden! Då vi antingen måste återfödas, återskapa oss och vårt sätt att leva, eller gå under. Problemet med detta är ju att en sådan utveckling förmodligen tar väldigt lång tid på "naturlig" väg. Åtminstone ett generationer där selektionen är väldigt tydlig och stark, att girighet och sötsug och miljöförstöring inte accepteras, så att inga människor som ägnar sig åt dylika synder får ligga. Detta blir svårt. Giriga människor kan nämligen fortfarande söka sig till varandra, om de samtliga inte skäms så mycket över sin ondska att de genast hoppar från Älvsborg eller annan lämplig plats. Utan sele eller gummilina. Troligtvis är den enda lösningen ett övervaknings- och kontrollsamhälle, som helt enkelt förbjuder fossila bränslen och fri tillgång till chips. Jag tänker mig inget totalförbud – jag är ju ingen tyrann! – utan kan tänka mig ransoner. Kanske är det nödvändigt att, åtminstone i en övergångsfas, vissa människor ibland måste få ta sig fram med fossila bränslen och ha möjlighet att köpa ett par påsar chips till festen. Men väl övervägda och rationellt utvärderade tillstånd krävs. Målet är naturligtvis att övervakningssamhället en dag inte ska behövas, men då kan vi inte uppfostra våra barn hur som helst. En fortplantningslegitimation krävs därför. Regelbundna läkarkontroller skulle kunna införas för att säkerställa att ingen är gravid om hon eller han inte har tillstånd. Således förhindras även oväntade och oönskade graviditeter. Men en enbarnspolicy fungerar inte, eftersom man idag ser i Kina att det finns allt för få barn, och pojke-flicka-fördelningen är väldigt ojämn. Med dagens medicinska kunskaper skulle man säkert kunna kontrollera könsutvecklingen också, om statistiska centralbyrån noterar att det finns för få individer av ett specifikt kön.

Mina stycken blir alltid längre och längre.. Därför avslutar jag med ett kort.

Förlorad kärlek

Jag tror jag nu har kommit fram till att jag faktiskt inte längre älskar ett visst parti. Jag har länge haft mycket varma känslor för partiet, men måste nog erkänna att det inte är så längre. Det var visserligen ett tag sedan jag var på ett möte senast, och dessa möten brukar bli korta och ganska tafatta. Det är liksom som att vi båda spelar något slags spel, och bara ägnar oss åt att försiktigt analysera varandra för att veta hur vi ska agera. Mailkorrespondensen är dock helt underbar! Då kan vi umgås, avslappnat och öppet. Detta har jag länge tänkt på. Men nu börjar jag tröttna på att tänka. Men vi får se hur det blir på nästa möte, men nej, jag tror jag måste gå ut ur partiet.

En av nobelpristagarna i medicin dog i Fredags. På presskonferensen i måndags visste inte styrelsen för nobelkommitén detta utan gick ut i presskonferens om sitt beslut att ge Bruce Beutler, Jules Hoffmann och Ralph Steinman nobelpriset i medicin/fysiologi. Någon timme senare upptäckte de alltså att Ralph Steinman dött av sin bukspotkötelcancer.

Svenska dagbladet skriver om den fruktansvärda krisen. Hur oerhört jobbigt det blev. För Nobelstiftelsen. Det glädjer mig att Svenska Dagbladets skribenter är rationella humanister som inser att en död man inte kan känna sorg, och att det är just chocken – det oväntade – som bidrar till kriser och känslomässigt trubbel. Steinmans familj är säkert inte heller så glada, men det senaste året har förmodligen gått åt till att just förbereda sig på detta. Nobelstiftelsen hade dock lagt mycket tid, tankekraft, och pengar på att planera att ge detta pris till Steinman. De hade inte alls förväntat sig att han skulle dö på detta olägliga sätt. Utan att säga något förrän följande bankdag. Stackars Nobelstiftelse!

Men Ralph och alla de andra får behålla sitt pris trots sin död. Ralph får dessutom hala 50% medans de andra får dela på den andra hälften. Men nu börjar jag bli trött, och ska äta sockerkaka.

Låt oss presentera Pappershänder!

Jag satt på bussen och stirrade på ett par pappershänder. De tillhörde en gammal kvinna som log mot alla som satt sig vid de fyra mittemotsatta sitsarna. Dagen går i skönhetens och trygghetens tecken...

Pappershänder är sköra.. S'atteh.... Snygg övergång! Skört är även våran demokrati, och med den tanken började jag dagen. Jag vaknade med ett tankeexperiment över hur det skulle vara om riksdagen upplöstes, som följd av någon slags katastrof eller kris. Krig kanske. Jag tog en dusch och satte på TV:n, och såg en debatt slash diskussion i SVT forum. Och vad råkade den handla om? Jo, den råkade handla om regeringsupplösning och nyval. Tydligen så räcker det med att riksdagen röstar ned ett par av regeringens (egentligen talmannes) förslag, så måste regeringen automatiskt avgå, och det utlyses nyval. Vilket fantastiskt system! Inga pappershänder här inte! Således är det säkrat att regeringen åtminstone i teorin måste följa riksdagens och alltså folkets vilja. Sen att folket inte bryr sig så mycket och att riksdagen och regeringen samarbetar för maktmaximering är en annan fråga, systemet är demokratisäkrat i lag och teori åtminstone. Om folket skulle vilja börja bry sig om att bry sig mer så kanske demokratin börjar fungera i verkligheten också! Det vore något!